Här er en berättelse som vi har klippt ut från det senaste nyhetsbrevet från Sven och Kristina. De flyttade dit för några månader sedan…

 

Nej, nu var det dags igen! Den helige Ande hade stoppat mig på gatan och bett mig ge bort min stora, varma, mjuka favorithalsduk. Det hade skett ett år tidigare med det som då var min favorithalsduk och den sörjde jag (pinsamt nog) ganska länge eftersom jag köpt den utomlands och inte kunde få tag på en likadan.

 

Nu hade vi passerat en kvinna i rullstol som satt och tiggde. Här finns en del tiggare. Det var runt nollstrecket och jag sa till Sven att jag inte gillade att folk skickar ut sina gamla och handikappade i kylan för att tigga. Sven gav kvinnan några mynt och jag tyckte att då hade vi ju gjort vår del av den goda gärning som hon behövde. Trodde jag alltså. När vi passerat kvinnan hörde jag mycket tydligt att det var dags att ge bort min halsduk. Den där rösten är så vänlig och övertygande och jag har lärt mig att när jag lyder den blir allting rätt.

 

När jag gick tillbaka till kvinnan och virade halsduken runt hennes hals förstod jag varför jag skulle göra det. Det var både för min skull och för hennes. Att ge lite pengar är egentligen ganska enkelt. Vi kan till och med känna oss lite duktiga. Men att ge bort något som betyder något för oss själva är svårare. Då blir det ett offer. Gud valde att ge det bästa han hade, sin son, för min skull. Det gjorde ont. Att ge bort min halsduk var ju egentligen inte så svårt.

 

Men sen förstod jag den allra viktigaste poängen – kärleken. Jag kunde gett kvinnan en månadslön utan kärlek och det hade inte varit mer än själsligt oljud (1 Kor 13), men när jag virade halsduken runt hennes frusna hals, visade jag henne kärlek. Jag visade att jag brydde mig om att hon satt och frös. Kärleken är ett språk utan ord. Jag kunde inte hennes språk men min handling visade att hon var viktig, att jag brydde mig. Det leende jag fick tillbaka värmer fortfarande. Jag skäms över att jag ens funderade på om jag skulle ge bort min halsduk till en person som verkligen behövde den.

 

En vecka tidigare kom jag ut från en affär bredvid närmaste moské (se bild). Det var snart dags för fredagsbön. Att ge allmosor är en av grundpelarna inom islam, så ett femtontal tiggare från närområdet hade samlats. Jag kände igen tre av ”mina” tiggare. När jag så gick ut från butiken vid moskén hamnade jag mitt i en tv-inspelning. Det visade sig att de filmade en filmstjärnesnygg och välklädd person som gav bröd och en kaka till var och en av tiggarna. Jag tolkar det som att det var någon kändis som ville göra sin goda gärning offentlig på internet.

 

Jag började ifrågasätta mig själv och andra. Ger vi för att få eller för att visa hur duktiga vi är? För att blidka en arg Gud? Eller för att vi älskar? Mycket bättre än kändisens självupphöjande agerande känns det outtalade system som jag upptäckt här. Vanliga människor lägger den överblivna maten i en separat påse och hänger den på en speciell plats på soptunnorna, så att tiggarna lättare ska hitta den. Det är inget offer att ge bort matrester, men det blir ändå en kollektiv fin omtanke och en välsignelse för dem som inte har mat.