fbpx

Jag tror inte att folk skriker på varandra i himlen.

”Gud, hur ska jag kunna fortsätta vara vänlig?” Mina böner blandades med hammockens susande där jag satt och bad på kvällen ”Jag tror inte att folk skriker på varandra i himlen, eller i Edens lustgård” tänkte jag drömmande.

Vi bodde i ett hett och fuktigt Indien, mötte fysiska påfrestningar vi aldrig tidigare upplevt. Min känslomässiga stubin, som vanligtvis var ganska lång verkade hela tiden bli kortare och kortare. Varje kväll gungade jag i hammocken – som liknade en vagga hängande i en kedja från taket – för att komma till ro och gunga bort lite stress. Jag sjönk ner i det rundade sätet och omslöts, jag fann skydd från den kvalmiga hettan, den unkna luften och kackerlackorna som rusade runt på golvet. Varje kväll landade en hel dags trötthet i hammocken. Jag var trött av fysiskt arbete jag inte var van vid, och att konstant vara omgiven av människor.

Att odla Andens frukt krävde mer tålamod och medvetet arbete på den här platsen än i mitt hem i en amerikansk villaförort. Där, i mitt bekväma liv med elektricitet dygnet runt, en inomhustemperatur som alltid höll sig på exakt 25 grader, en bil jag kunde köra när som helst, dag som natt och mataffärer inom några minuters avstånd, kom vänliga ord lätt över mina läppar.

Under vår första tid i Indien kände vi oss ofta hungriga då vi bara hade mat som kändes ovan. Att vara utan lyxvaror så som flingor i paket, charkuterier, tortilla chips och pastasås på burk fick oss att känna oss berövade på något viktigt. Vi var trötta – det var svårt att sova på en tunn madrass på golvet, alla sex i samma rum med luftkonditionering som fungerade så där. Och sedan värmen, som med en inomhustemperatur på 32 grader och 90 % luftfuktighet som fick vårt liv att likna en tryckkokare. Alla levde med ett högt tryck som ständigt ville pysa ut, illa dold under ett tunt lager självbehärskning, redo att blåsa av när som helst.

Vi befann oss på nedersta steget av Maslows behovstrappa – en psykologisk trappa som stegrar sig från överlevnadsfasen till självförverkligande. När du lever på bottennivån, i desperat behov av att fylla dina grundläggande behov och att överleva rent fysiskt, försvinner förmågan att uttrycka sig milt. Där på botten försvinner marginalen att vara trevlig.

En dag samlade jag och min man alla våra fyra barn runt matbordet och sa. ” Vi vill erkänna vår svaghet. Bara en tunn hinna skiljer det sätt vi känner för att agera på från att agera hur vi känner. Så idag är vårt mål att vara vänliga. Det är allt. Vi ska tala vänligt till varandra. Vi ska vara snälla och vänliga mot varandra. Det är vårt mål idag”.

Vi bestämde oss för att ta till vara på den här krävande perioden för att öva oss i tålamod och tygla vår själviskhet, att skärpa vår förmåga att lida i det tysta, att kyla ner ilskans lågor som lätt flammade upp inom vissa av oss – så att friden skulle göra sitt inträde i vårt hem igen.

Vi föreställde oss hur våra elaka ord och våra utbrott av missnöje, förvandlades till svart olja över den andre. Vi såg framför oss att vi iklädde oss himmelska kläder som kallades vänlighet och vi njöt av hur de svalkade oss. Att vara vänlig innebar att vi höll det lortiga eländet för oss själva och bytte ut den mot nådens svalkande kläder.

Och efter hand märkte jag att jag kunde klara av mer hetta och klibbighet. Jag höll tyst oftare och kunde motstå en gnagande längtan efter en iskall Pepsi. Jag kunde samla mitt hår, genomblött av svett i en hästsvans och sucka: i kväll kommer jag att gunga i min hammock. Så snart jag sitter i hammocken kommer allt att kännas bättre.”

Efter att ha utkämpat, och faktiskt vunnit, några av dagens strider och lyckats varit vänlig, blåste Indiens ljumma vind in med frid som kom varje kväll. Och jag skulle låta mig gungas in i en stillsam vila och höra stadens ljud: en hund som skäller, grannen som klappar chapatis mot en platt sten, syrsornas spelande och vingslagen av hundratals fladdermöss som stördes i sitt slumrande där de hängde upp och ner i bananträden alldeles nära vår veranda.

Klädd i vänlighet, bit för bit, kunde vi sluta skrika, så som i himlen…